6 aug. 2011

Ångest!

Snart är det då dags. På måndags börjar Moas allvar och veckan efter börjar mitt. Dagis och jobb.
Lite ångest har jag allt. Lite för att börja jobba igen (det var ju endå nästan 1½ år sedan jag gjorde det sist och då dessutom ett annat jobb) men mest för att Moa börjar på dagis. Jag kommer att gå från att spendera i princip alla dygnets timmar i hennes närhet till att bara träffa henne vaken i 1½ - 4 timmar per dag. En enorm skillnad.

Jag antar att det är en vanesak men just nu känns det helt omöjligt och nästan overkligt. Hon kommer ju att växa upp nästan helt utan mig. Det hon gör och säger för första gången kommer med största sannolikhet ske på dagis, utan att jag är där och ser/hör det.

Moa kommer säkerligen älska att vara på dagis, även om hon kanske kommer ha lite jobbigt för de långa dagarna i början. Vi har tänkt att ha henne på dagis 4 dagar/vecka och 1 dag hos mormor. Det har ju fungerat så bra under mammaledigheten och Moa älskar ju att vara hos mormor. Tror det kan vara bra för henne att få en "break" från dagis 1 dag i veckan.

Det är bara att ta tjuren vid hornen och köra. Ingen återvändo!
Ni som också har barn som börjar på dagis snart, hur känner ni inför det?

3 kommentarer:

  1. Jaha :) ska kolla upp den då :)

    SvaraRadera
  2. Nellie börjar dagis om drygt 3 veckor.. Just nu känns det okej, eftersom jag ändå jobbar heltid nu. I början ska hon bara vara på dagis 3 timmar om dagen, känns som en bra start.. :) Mjukstart för mamma iaf! :)

    Jag e lite nojjig över att ingen kommer ha full kontroll på henne på dagis. På dagiset finns små berg att klättra i, liten skog att gömma sig i och några stentrappor ute.. :S Jättemysig miljö för de lite större barnen kan tänkas, men min lilla 15 månaders?? Nae.. Det är det som grämer mig mest just nu.. Men det löser sig säkert.

    ha det gott!

    SvaraRadera
  3. Min grabb börjar inte förrän i januari, och jag har ångest redan nu. Han kommer trivas som fisken i vattnet, men jag då? Ska jag vara utan honom hela dagarna? Näej, usch! Men så är det ju alltid, ungarna trivs, föräldrarna är oroliga, det kommer bli bra ändå! :)

    SvaraRadera